Smärtkursen

Fick hjälp av rehabkoordinatorn att gå på en smärtkurs allt för att kunna må bättre, kunna hantera smärtan när den är som värst. Nu har jag gått kursen klart. Jag har fått några redskap att arbeta med men det är inte ett quick fix utan jag tror att detta är något jag får "jobba" med resten av mitt liv. Det kommer men all säkerhet bakslag men kanske också framsteg. Det var ACT ( Acceptance and Commitment ­ Therapy) som låg till grund för kursen, vi ska lära oss att acceptera att vi har värk och att kunna hantera värken. Lätt att säga men väldigt svårt att acceptera för man vill ju så mycket men kroppen orkar inte. Att lära sig att veta när det är dags för vila och inte känna att man är lat för att man inte orkar. Det är det svåraste att erkänna att man inte orkar göra det man vill. För det är ju då man blir ledsen och då kommer depressionen som ett jehu. Då är det bara att börja bygga en stege Att se det jag gör, det jag kan, det jag orkar istället för allt jag inte har gjort eller orkat börja med. Vi fick en bön "sinnesrobönen" som jag satte upp på kylskåpet för att påminna mig varje dag om det.
Den låter så här  "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag  kan och förstånd att inse skillnaden". Det är väl det som jag måste arbeta mest med att ha förstånd att se skillnaden på det jag kan förändra och det jag inte kan förändra. Önskar ibland att jag kunde flyga iväg från alla problem men men.