Den 5 mars 1973 dog min pappa i en olycka i hamnen i Lissabon. Sörjer jag honom? Saknar jag honom? Ja visst gör jag det mer eller mindre. Jag sörjer att jag inte kunde lära känna honom, jag var 14 år då han dog. Han var sjöman och var inte hemma så ofta. Jag vet inte vad han tyckte om för filmer eller musik, vad han hade för humor, åsikter om livet och politik jag vet inte ens om har var sportintresserad och i så fall vilken sport han gillade mest. Jag vet inte och det kan jag tycka är tråkigt, för han är ett vitt ark som jag aldrig kunde fylla. Vad jag vet är att han tyckte om att läsa böcker och när han var hemma kunde jag vakna på morgnarna och då satt han redan uppkrupen i soffan med en bok i handen och rökte pipa och läste. Saknar honom det gör jag också, speciellt vid tillfällen då jag önskade att han var där. Han fick ju aldrig träffa sina barnbarn bland annat, han fick inte heller vara med oss i stora ögonblick i våra liv. Det går dagar då jag inte tänker på honom men sen kommer det dagar då det kan värka av saknad.
De minnen jag är inte många, de jag har är jag rädd om, det vara saker som jag efter honom.
Som den här burken, den hade han tobak i jag har aldrig haft något i den men öppnar jag på locket så kommer en doft av tobak ur den och det tycker jag luktar gott, kanske för att det är en doft av pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar